Krönika: Friluftslivet – hyllad och styvmoderligt behandlad – på samma gång

19 oktober, 2020

Jag tyckte nog inte det var så konstigt egentligen när jag läste en krönika av ledarskribent Ivar Arpi, i Svenska Dagbladet nyligen, om att naturen blivit svenskarnas religion. Det gjorde mig glad. Friluftsliv är värt att dryftas i alla olika former – kanske främst för att friluftsliv är på frammarsch. 2020 blev året då fler människor än vanligt i Sverige upptäckte vandring, camping och båtliv.

Jag såg också att Nationalmuseum just nu har en utställning om konst som berättar om verklighetsflykt och en längtan bortom civilisationen – om människans roll i naturen. En passande utställning i dessa tider, kan man tycka… Friluftsliv är ju inget som plötsligt dök upp just detta år – Svenskt Friluftslivs medlemsorganisationer har 1,6 miljoner medlemskap – men det vi kan se är att många människor som inte tidigare varit ute i naturen tagit sig ut. Det vittnar fulla parkeringsplatser och trängsel på populära vandringsleder om.

Så journalistiken och konsten vet att lyfta friluftsliv. Det är bra. Men det finns en skillnad om vi tittar på den realitet som friluftslivet lever dagligt under. Statsmakterna har inte på samma sätt upplevt friluftslivet som centralt. I höstbudgeten fick friluftslivet inte några ytterligare medel för att varken möta det högre trycket av människor som önskar komma ut i naturen eller för att stötta de medlemsorganisationer som under pandemin dränerats på resurser. Hur kom det sig? Kan det vara så att vi glömdes bort?

Två sidor av friluftsliv – som presenteras nästan samtidigt. Det finns något lurt med den hyllning som friluftslivet å ena sidan får och samtidigt lämnas ganska ensamt – med svagt stöd ifrån staten. Kan det vara så att friluftsliv upplevs vara något som ”kan upplevas genom att bara öppna ytterdörren…” Kanske. Jag vet inte. Men är det så – så visar det på stor okunnighet.

Ulf Silvander
Generalsekreterare
Svenskt Friluftsliv

Medlemsorganisationer