Under de senaste åren har allt fler börjat prata om beredskap. Myndigheter, företag, organisationer och föreningar lyfter fram sin betydelse utifrån deras perspektiv. Det är i grunden positivt. Ett starkt totalförsvar bygger på att många aktörer tar ansvar och bidrar med sina kunskaper och resurser.
Men ibland undrar jag om ordet beredskap håller på att bli så brett att det riskerar att förlora sin betydelse. Är alla som nu vill ta plats i totalförsvaret relevanta och en resurs när samhället utsätts för verkliga påfrestningar?
Den frågan har även slagit mig när det gäller friluftslivet. Är friluftsrörelsen en del av Sveriges beredskap? Är vi något mer än en uppskattad fritidssysselsättning när krisen kommer?
Svaret finns i den verksamhet som våra 27 medlemsorganisationer och tusentals föreningar bedriver över hela landet.
Varje vecka möts människor för att paddla, vandra, orientera, segla, jaga, fiska eller upptäcka naturen tillsammans. Vid första anblick kan det se ut som fritidsaktiviteter. Men i föreningarna skapas hela tiden erfarenheter av ledarskap, ansvar, lokalkännedom, samarbete och problemlösning.
Det är värdefullt i vardagen. Men det kan också få en annan betydelse när samhället utsätts för stora påfrestningar. När vi pratar om beredskap hamnar fokus ofta på utrustning. Vatten, konserver, batterier och vevradio. Det är viktigt. Men ytterst handlar beredskap också om människor.
Om människor som kan samarbeta när samhället sätts under press. Om människor som kan ta ansvar, lösa problem och hjälpa andra. Om människor som har tillit till varandra och som är vana att organisera sig lokalt.
Därför är det tydligt för mig att friluftsliv är beredskap.
Det betyder inte att friluftsorganisationer ska bli frivilliga försvarsorganisationer. Vi kommer aldrig att ersätta myndigheter, kommuner eller Försvarsmakten. Det är inte vårt uppdrag. Men friluftsrörelsen har andra saker att bidra med: människor som är vana att samarbeta, ta ansvar och organisera sig. Lokala nätverk, ledarskap och praktiska kunskaper. Vi skapar något värt att försvara – gemenskaper som finns på plats långt innan en kris inträffar.
Beredskapsveckan ska stärka motståndskraften hos invånarna
Den här veckan är det Beredskapsveckan. Över hela landet uppmanas vi att fundera över vår egen förmåga att hantera kriser, störningar och i värsta fall krig.
Erfarenheterna från Ukraina visar vilken betydelse civilsamhället kan få när samhället utsätts för extrema påfrestningar. Frivilligorganisationer har organiserat transporter, fördelat förnödenheter och skapat lokala nätverk när kriget förändrat människors vardag i grunden. Det visar värdet av att människor redan före krisen är vana att organisera sig, samarbeta och hjälpa varandra.
Samtidigt finns en annan dimension av beredskapen som hamnar betydligt mer sällan i fokus: människors egen förmåga.
Sverige står inför stora folkhälsoutmaningar. Många rör sig för lite och den psykiska ohälsan är ett växande samhällsproblem. Långt ifrån alla har erfarenheter av att vistas i naturen, orientera sig eller hantera en natt utomhus.
Här arbetar friluftsrörelsen redan varje dag. Inte med beredskap som huvuduppgift, utan genom att ge människor möjlighet att röra på sig, vistas i naturen, utvecklas tillsammans med andra och lära sig praktiska färdigheter.
Det är en del av friluftslivets samhällsvärde som vi ibland glömmer bort.
Därför borde frågan under Beredskapsveckan inte bara vara hur hushållen ska klara de första sju dagarna. Vi behöver också fråga oss hur Sverige tar till vara den kraft som redan finns i civilsamhället – och hur vi stärker den innan krisen kommer.
Vi kan. Vi vill. Och när Sverige bygger framtidens beredskap ska vi också räknas med.
Josefine Åhrman
Generalsekreterare
Svenskt Friluftsliv