I våras gick startskottet för regeringens satsning på ett fritidskort för barn och unga, en satsning för hundratals miljoner kronor. Socialminister Jakob Forssmed (KD) presenterade stolt att fritidskortet kommer att ge ökad tillgång till friluftsliv, idrott, kultur och annat föreningsliv.
Men resultatet riskerar att urholkas och bli verkningslöst, bland annat på grund av bristen på ledare och infrastruktur. Det vore synd på en viktig satsning, som med rätt förutsättningar kan bidra till ökad folkhälsa hos barn och unga.
I budgetförslaget för nästa år har regeringen avsatt 731 miljoner kronor till fritidskortet för barn och unga i åldrarna 8–16 år. På kortet ska ett belopp laddas, som de kan använda för att betala för organiserade aktiviteter på fritiden. Tanken är att detta ska sänka trösklarna – inte minst i socioekonomiskt utsatta hushåll – för ungas tillgång till friluftsliv, idrott och kultur, och därmed främja trygghet och gemenskap i vardagen. Det är en rejäl satsning med ett viktigt syfte, som Svenskt Friluftsliv naturligtvis står helt bakom. Det som saknas är investeringen i förutsättningarna att genomföra detta i praktiken.
Ett av villkoren för att få tillgång till kortet är att det ska användas inom långsiktiga, ledarledda aktiviteter, vilket är välkommet. Men om satsningen ska ge den effekt som socialministern tänker sig, behöver regeringen rikta om en del av pengarna till ideella organisationer så att de kan förbereda sig på ta emot alla barn och unga som vill använda sitt fritidskort med start 2024.
Redan idag brottas föreningslivet med brist på ideellt arbetande ledare, långa köer till aktiviteter och bristande infrastruktur. Trots att åtta av tio personer i Sverige ägnar sig åt friluftsliv på kvällar och helger, många av dem i organiserad form, lyser friluftslivet med sin frånvaro i regeringens ekonomiska prioriteringar. Satsningen på fritidskortet ska minska hälsoklyftorna och leda till god och jämlik hälsa.
I beslutet framgår också att barn och unga med funktionsnedsättning ska nås i lika stor utsträckning som andra. Friluftslivsorganisationerna har tillsammans 1,8 miljoner medlemskap – mer än hälften så många som idrottsrörelsen – ändå motsvarar det statliga anslaget till friluftslivet bara 5 procent av det belopp som idrotten får. Utan ökad kapacitet blir det svårt för ett redan underfinansierat friluftsliv att nå personer med funktionsnedsättning och unga i socioekonomiskt utsatta hushåll.
Alla organisationer måste nu kraftsamla om regeringens mål ska nås. Det krävs uppsökande verksamhet i socioekonomiskt svaga områden som har få och okända föreningar, liksom god uthållighet för att aktiviteterna ska synliggöras för fler som bor där. På andra platser råder i stället brist på verksamheter i förhållande till efterfrågan, och i hela landet är det en utmaning att kontinuerligt fylla på med utbildade, engagerade ledare. Allt detta kostar pengar att förbättra – men i höstbudgeten syns inga spår av att regeringen förstår det.
Svenskt Friluftsliv ser nu en stor risk att framgången med fritidskortet bromsas av andra faktorer än dess utformning och tekniska lösning, och föreslår därför att regeringen riktar om en del medel från budgetposten för 2024 till ett omställningsstöd till det organiserade friluftslivet för att:
1 Bedriva bredare uppsökande verksamhet för att nå unga som står långt ifrån friluftslivet.
2 Rekrytera och utbilda ledare med fokus på att ta emot just fritidskortets målgrupper.
3 Investera i material, utrustning och infrastruktur.
Satsningen på fritidskortet är en lysande idé för såväl folkhälsan som gemenskapen, och kommer sannolikt också att bidra till att öka integrationen. Men resultatet blir bara det förväntade om kortet faktiskt kan användas av de unga människor som behöver det allra mest.
SKRIBENTER
Josefine Åhrman, generalsekreterare Svenskt Friluftsliv
Susanne Maarup, ordförande Svenskt Friluftsliv