Med kaffekoppen i handen och blicken ut mot världen slås jag av tanken: det enda beständiga just nu är förändringen. Vår omvärld förändras snabbare än någonsin. Orosmolnen tornar upp sig både på den globala och den nationella himlen, och förutsättningarna för att planera långsiktigt känns alltmer oförutsägbara. Det ställer krav på oss som individer, på organisationer och inte minst på ledare.
Att vara ledare i en tid där omvärlden är alltmer osäker, kräver nya perspektiv på ledarskapet: Nyfikenhet, tid för reflektion, samverkan och att våga tänka nytt när gamla lösningar inte längre räcker till, är några av de egenskaper som jag har identifierat. Förändringen kräver både mod och lyhördhet.
Vi går nu mot ett valår 2026. Redan nu ser vi hur frågor om grundläggande samhällsfunktioner och trygghet kommer i centrum. Budgetpropositionen, som presenterades för en tid sedan, visar också hur dessa frågor prioriteras. Friluftslivet syns och det gläder oss, men effekterna i kronor och ören är inte lika tydliga.
Samtidigt ser vi hur samhällssatsningarna präglas av kortsiktighet: psykisk hälsa, barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, insatser för äldre – alla viktiga frågor, men bristen på långsiktighet saknas.
Och i det tomrummet växer en förväntan på civilsamhället. Man kan tolka det på två sätt: dels som en tilltro till kraften i vår rörelse – att vi kan skapa verklig förändring. Men också som ett uttryck för att det finns resurser som snabbt ska ge effekt, utan tillräcklig framförhållning och eftertanke.
Ett konkret exempel på förändringens kraft är regeringens lansering av fritidskortet. Många föreningar har redan ansökt om att bli utförare, och barn och unga börjar nu använda kortet för att skapa en meningsfull fritid. Det är glädjande och helt rätt i tiden.
Men frågan kvarstår: var finns det långsiktiga stödet till civilsamhället? Föreningarna som förväntas erbjuda aktiviteter, ha ledare på plats och tillgång till platser behöver också förutsättningar för att kunna leverera. För ingen vill vara den förälder som tvingas säga till sitt barn att verksamheten är full och att barnet är satt i kö – när kortet lovar möjligheter som verkligheten ännu inte kan uppfylla.
Ingen vet ännu vilken effekt fritidskortet faktiskt kommer att få. Men en sak är säker: satsningen kräver två perspektiv. Det ena är stödet till barn och unga – för att ge fler en rik och meningsfull fritid. Det andra är stödet till de föreningar och ideella krafter som förväntas göra den fritiden möjlig. För utan utförare och ledare, inga aktiviteter. Där vill ingen av oss hamna.
Jag ser med spänning på hur denna satsning kan bidra till att minska stillasittandet, stärka den psykiska hälsan och skapa ett samhälle där rörelse och gemenskap blir självklar del av vår folkhälsa.
Friluftsrörelsen är en rörelse att räkna med. Vi rör oss, utvecklas och anpassar oss efter tidens behov. Idag står vi inför ett vägskäl – där förändring inte längre är något som sker vid sidan av, utan något som genomsyrar allt. Jag är stolt över att få representera en rörelse som möter omvärldens förändringar med stort mod.
För när världen skiftar – då måste också vi förflytta oss. Inte för att överleva, utan för att fortsätta göra skillnad.
//Josefine Åhrman,
generalsekreterare, Svenskt Friluftsliv